Dagen då en av världens mäktigaste

militärmakter kände sig hotade av järnrör, slangbellor och fickknivar fick vi uppleva igår. OMG! Hur länge skall detta hålla på. Generation efter generation och det ser likadant ut. När jag var hemma hos min mormor förra våren så hittade jag en sån gammal årsbok om världens nyheter i korthet. I nån upplaga från 50- talet så hittade jag en artikel som hade kunnat vara utklippt ur en tidning idag kring palistinier på flykt och våld mm. Då blir man lite beklämd. Sen kan man nog inte förstå hur djupt rotat detta är. På mitt förra jobb anlitade vi i ledningsgruppen en konsult som skulle hjälpa oss i ledningsarbetet och det var en av de mest begåvade personer jag träffat och hon kom från Israel. I en paus nämnde jag den gamla artikeln jag läst och vips så ändrades hela hennes person. Från att vara en av de mest klarsynta och neutrala jag mött så förvandlades hon direkt till en stenhård part i en konflikt väldigt långt borta. Hon har nog bott i Sverige i 35 år. Jag sa inte ens något som skulle kunna tolkas som partiskt på något sätt utan jag uttryckte endast min sorg för att det hållt på så länge. Hon gick ändå igång och sa att ingen kunde förstå som inte kommer därifrån och ja en massa annat. Det fick mig att tro ännu mindre på en lösning inom en rimlig tid. Hatet och rädslan för varandra ärvs ner generation efter generation och att bryta den trenden är nog världens svåraste uppdrag. Just nu hoppas jag att mr O verkligen säger ifrån denna gången för nu är det så uppenbart att Israel har gått för långt i sin "försvarsiver". Hjälpinsatser är inte ett hot mot ett lands säkerhet. Läs Agrells artikel i dagens sydsvenska kring detta.